Efter två dygns jobb gjorde Grodan äntligen entré i den här världen, 41+1. Det visade sig vara världens finaste tjej som, inte helt utan dramatik och komplikationer, valde oss som föräldrar. Känns stort, så klart.
Vi tänker inte gå in på några förlossningsdetaljer, det finns tillräckligt med sådana historier på nätet och egentligen är väl ingen människa betjänt av att läsa om allt som kan komplicera processen. Men eftersom en del av bloggen ägnats åt förlossningsskräck osv. känns det ändå som ett par ord vore på sin plats.
Värkarna satte igång på torsdagsmorgonen den 21 juni och fortsatte till och från hela dagen. Vi åkte in vid 6-tiden på midsommarafton, men efter sex timmar på BB stannade värkarna av i intensitet och vi åkte hem. Men vid 17-tiden var vi tillbaka igen och tidigt på midsommardagen (lördag) kom hon äntligen, 51 cm lång och 4185 gram. En infektion och dålig syresättning gjorde att hon bums hamnade på neonatalavdelningen (där hon var världens största bebis i jämförelse!). Lite antiklimax för oss. Liksom "jaha, så gick vi igenom allt det där å så är det ändå bara vi två".
Om förlossningen var så hemskt som vi föreställt oss? Både ja och nej. Det svåraste var att Grodmamman inte fick ned någon mat sen värkarna startade. Å självklart blev det inte mycket sömn heller, så när det var dax att krysta fanns det i princip inga krafter kvar. Men profylaxandningen funkade klockrent, likaså akupunktur. Och samarbetet mellan oss båda var toppen. Grodpappans jobb underlättades oxå av att Grodmamman inte vrålade ut sin smärta, så inga av våra farhågor besannades. Så för Grodmaman var det den mentala biten som blev tuffast. Mitt under förlossningen drog blodtrycket i höjden och medicineringen funkade inte. Så det blev epidural trots allt, i medicinskt syfte. Det absolut enda Grodmamman inte ville ha. Så det var tufft. Men så här i efterhand var det bra ur smärtlindringssynpunkt oxå. Grodmamman fick vila 15-20 minuter i taget, något som jämfört med de tidigare 2-3 minuterna kändes himmelskt. Förmodligen avgörande oxå för att vi överhuvudtaget skulle orka till slutet.
Personalen på BB Stockholm var helt, helt underbar. De förutsåg våra behov och känslor, de låg hela tiden steget före och vi kände oss både trygga och väl omhändertagna hela vägen. Den enda kritik vi har handlar om eftervården/komplikationerna som sköttes av Danderyds BB och de ville behålla oss på sjukhuset längre än de två dagar BB Stockholm garanterar. Så vi hamnade i kläm och fick uppleva en del prestige och sura miner mellan de olika avdelningarna.
Så med detta avslutar vi vår väntan och därmed oxå vår blogg. Vem vet, kanske återkommer vi så småningom med en blogg om livet med Grodan. Tills dess tackar vi alla läsare för den här tiden.
//Kramar från lilla familjen Groda.
