Välkomment till kollektivet

Idag slog det mig: att vänta barn är väldigt offentligt. Det som borde vara det mest privata av allt anser sig alla ha rätt att ha en åsikt om. Antar att det inte blir bättre med tiden. För finns det något som människor är experter på så är det barnuppfostran. Ja, så länge det inte handlar om de egna telningarna, förstås.

Att vänta och få barn innebär också att vi träder in i ett stort kollektiv. Som gravid sorteras jag in i ett fack tillsammans med andra i samma "välsignade tillstånd", vare sig det handlar om föräldrarkurser eller profylax. Sen fortsätter det väl av bara farten: föräldrargrupper på dagis, i skolan, i idrottsutövandet etc. Människor som föses ihop utan att att själva ha valt det. Och inte bara det, vi förväntas ha en massa saker gemensamt med dem.

För egen del började det med det första passet på den kurs i gravidyoga jag anmält mig till. Sittandes på mjuka mattor med magarna i vädret fick alla i tur och ordning uppge namn, beräknat datum, om det var första graviditeten osv. Fick lite sån där "amerikansk AA-mötes känsla". Ni vet, "hej jag heter xxx och jag är alkoholist" och alla svarar i korus: "hej xxx". Sån't får mig alltid att vilja sparka bak ut eller skrika högt för att alla ska fatta att jag är en individ, en egen personlighet. Jag ÄR inte på ett visst sätt bara för att jag har en bulle i ugnen... Men en annan del av mig gillar tanken på att andra går igenom samma sak som jag. Någon som fattar hur flåsig man blir av att bara knyta skorna...

Så. Med det sagt förstår Ni att det inte var någon lek att yoga idag. Vilket var jobbigt att inse för mig som yogat förr (ashtanga), alltid tränat ganska mycket (3-4 ggr per vecka) och gillat att power-gå. Jag har alltid sett på mina vänner och tänkt att "om jag nånsin blir gravid, då ska jag minsann träna precis som vanligt". Och här är jag nu. Har i princip inte tränat något alls (sporadiskt) sen jag blev gravid. Tröttheten har slagit ut all lust att träna, att göra något alls. Jag är lat, helt enkelt. En jobbig insikt för en tjej som alltid haft tusen järn i elden, som alltid har sagt att allt handlar om att bestämma sig.

Så nu gör jag det. Bestämmer mig alltså. De här sista åtta veckorna SKA jag röra på mig mer. Hitta plats för yogan i vardagen. För jag fattar ju att det kommer att behövas. Och det snart.

/Grodmamman