När självbilden inte stämmer överens med verkligheten

Snart måste vi bestämma oss om hur vi ska fördela föräldrarledigheten. Ingen lätt sak. Grodmamman ska jobba till sista maj och tänker vara hemma hela hösten. Självklart. Grodan mår enligt de flesta bäst av att helammas i sex månader, om allt fungerar. Det är sen det blir svårt. Jag har alltid sett mig själv som en jämställd man, när vi pratat om barn och ledighet har det alltid varit självklart att jag skulle ta halva. Minst. Allt annat var otänkbart.

Men jag började på nytt jobb för tre veckor sedan. Till en början är det en projektanställning på ett år där arbetsåret delas in i kvartal, med två intensiva och viktiga faser. Och plötsligt är det inte lika självklart längre. Jag VILL självklart vara pappaledig länge, men jag vill även satsa på jobbet - åtminstone tills att jag är fast anställd. Det låter kanske löjligt, men jag vill visa vad jag kan innan ledigheten. Jag tycker så lilla om än som inte vill - och kräver - att få vara hemma lika länge som kvinnan, som alltid hittar jobbursäkter, så det här är otroligt jobbigt för min självbild. Fast det är väl så HÄR kvinnor som jobbat haft det i alla tider: jobba eller vara hemma, karriär eller barn. Så det är väl min - och alla andra mäns - tur nu.

/Grodpappan

Det ÄR jobbigt att fundera över hur vi ska göra. Även om jag tror att det är jobbigare för Grodpappan (han ÄR en jämställd man, många gånger mer feminist än jag, och han VILL göra det som är rätt) handlar det om mig oxå. Det har liksom alltid varit självklart att dela lika, kanske t.om. mer ledighet för honom, så det här är en process för mig oxå. Liksom inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Särskilt som vi i nuläget landat vid 10-12 månader för mig och ett halvår för honom. Inte precis vad vi kommit överens om...

Jag har ju oxå självbilder att brottas med. Vem är jag om jag inte jobbar? Och de tre nya som rekryterats och anländer samtidigt som jag går, hur ska jag kunna profilera mig gentemot dem? Hur ska de kunna veta vad jag kan om jag blir hemma ett helt år eller mer? Samtidigt förstår och stöttar jag självklart Grodpappan i det nya jobbet. Han har alltid, alltid ställt upp för mig när det gäller jobb, plugg och - inte sällan - båda samtidigt. Så länge som han letat för att hitta sin plats i yrkeslivet, något han är ämnad för att göra, är det absolut "hans tur" nu. Inget snack om den saken. Men visst är det frustrerande. Jag vill inte hatta fram och tillbaka hur mycket som helst, vare sig för mitt jobbs eller Grodans skull, bara för att han ska kunna ta hälften. Två månader i taget är liksom inte ett alternativ. Och förutom att se till arbetsbelastning, måste vi ju se det ekonomiskt. Vad klarar vi oss bäst på? Och sist - men absolut inte minst - vad mår Grodan bäst av? Är det verkligen ok att skola in på dagis vid 14 månaders ålder?

/Grodmamman