Frustration

Är fortfarande trött. Alltså, hur trött kan en människa vara?
Men från att i princip ha kunnat sova hur mycket som helst har jag sovit urdåligt de senaste två veckorna. Jag kan liksom inte komma till ro i kroppen när jag lagt mig, hur trött jag än är. Och det spelar ingen roll om det är jobbvecka eller om jag är långledig. Det kryper i kroppen och tankarna far - för att inte tala om att Grodans rörelser blir allt mer kännbara. Inatt låg jag vaken till halv tre.... Någon har sagt mig att det är biologiskt betingat, att kroppen nu ställer in sig på att klara sig med mindre sömn inför Grodans ankomst. Men hallå! Nyckelordet här är "klara sig". Vi har 8 ½ vecka kvar, hur ska jag "klara" mig, Grodan, jobbet, livet om jag inte får sova? Ska det vara så här nu?
- " Vi får se", sa barnmorskan vid dagens besök (för övrigt det allra första utan Grodpappan). Ingen idé att ta ut något i förskott. Hänger sömnproblemen i sig tar vi det då.

Hjärtljuden lät precis som skulle och Grodan mäter 29 cm (från huvud till stjärt?). Några kullerbyttor ville han/hon inte bjuda på, men hicka gjordes det! Hicka! Riktigt häftigt. Eftersom min mage buktade utåt varje gång trodde jag att det var sparkar. Men vår bebis kan alltså hicka! För första gången kändes och klämdes det också. Grodan har vänt sig nedåt och ligger med ryggen mot min vänstersida.
Jaha.
Det betyder alltså att Grodans huvud trycker mot min kissblåsa, att rumpan (som ju är mer benig och hård än mjuk) mot min magsäck och - alltså - att Grodan har fritt utrymme att med full sats och kraft kunna sätta fötterna i min nedre revbensbåge. Med andra ord en smart unge som hittat ett läge där han/hon kan satsa på ALLA mina ömma punkter samtidigt. Ska vi förbanna eller glädjas, tro...?!

//Grodmamman