Den största kärleken

Kärleken till barnen är det största i livet, det finns inget som kan mäta sig mot den. Så säger alla föräldrar, särskilt nyblivna sådana.
Och jag tror dem. Det är bara det att jag har att föreställa mig det.
Om jag redan älskar av hela mitt hjärta, så där så det ibland gör ont i kroppen, hur är det möjligt att älska mer? Och tänk om jag inte gör det? Tänk om jag inte kommer älska Grodan så där som "man ska"....?

En annan sak, kan man älska för mycket? Tänker på hur jag - och många med mig - ibland liksom hållit tillbaka kärlek av rädsla. Ofta handlar det väl om rädslan att bli sårad, dvs. ren självbevarelsedrift. Men jag tänker att man också kan hålla tillbaka för att man blir så rädd för de starka känslorna att man liksom inte vågar "ta in". Tänk om det händer med Grodan?!

/Grodmamman