Tung, trött och svullen

Värmeböljan drar in över stan. Jag slipper försöka se kontorssnygg ut och kan glida runt i mina flipflop-sandaler varän jag ska. Skönt. Samtidigt känns svullnaden i kroppen etter värre när jag är varm och svettig och på picknickfilten känner jag mig som fru Valross. Med ganska precis en vecka kvar ligger jag 18 kg plus, så det kanske inte är så konstigt att det tar typ en kvart att vända sig i sängen....

Jag försöker fokusera på förlossningen nu. Förbereda mig och skapa målbilder. Tycker det är rätt svårt, med tanke på att jag inte har en susning om vad jag kan förvänta mig. Upplever oxå att rädslorna blir större. Inte själva förlossningsskräcken, den tycker jag att jag har bemästrat. Eller... åtminstone tämjt. Nu är det snarare prestationsångest, rädsla för att misslyckas. Ologiskt, jag vet. Särskilt som jag inte ens kan komma på vad ett misslyckande skulle vara i det har fallet. En icke-perfekt Groda, kanske? Förlossningsdepression eller att jag inte blir den förälder jag föresats mig att bli? Tanken på att det är min uppgift att hjälpa Grodan till världen är också skrämmande. Hur mycket Grodpappan än vill, hur mycket han än coachar och stöttar, så är det jag och ingen annan som måste göra jobbet. Ett ansvar som tillsammans med min bristande tillit till min kropp känns tungt att bära. Jag är också rädd för att jag inte ska kunna kommunicera vad jag vill och vad jag känner där och då - och att Grodpappan inte ska se, inte förstå och därför inte kunna tolka/vidarebefodra det till personalen på plats.

Vi har pratat en del om det här, Grodpappan och jag. Och framförallt, vi pratar mycket med E som coachar oss genom andningsteknikens och förlossningspedagogikens värld i privata sessioner. Ovärderligt! Lika mycket för kunskapen om själva profylaxandningen som för samtalen. Att sätta ord på känslorna och få ventilera med en tredje part är oerhört givande för både Grodpappan och mig. Och det hjälper. En del, i alla fall.

/Grodmamman