kalas

På lördagen var vi bortbjudna på flera kalas, Grodpappan och jag. I värmen fick fåfängan ge vika för bekvämligheten, dvs. de högklackade fick stanna hemma till mina svullna fötters stora lättnad. Den senaste veckan har mina händer och fötter svullnat så mycket att det gör ont när jag vaknar. Det värsta ger sig efter någon timme, men idag när jag piffade och lade kalasmask konstaterade jag att jag inte längre har några anklar/fotknölar. Borta...

Nåja. Hur som helst var det trevligt med kalas. Med tanke på den korta tiden som är kvar till beräknad leverans hade vi inte vågat tacka ja med bestämdhet, så de flesta blev glada över att se oss. Eller, mest magen. Åtminstone kändes det så när folk nästan kände och klämde på den före de kramade om mig. Men det är väl som ett par vänner sa: Lika bra att vänja sig, för när Grodan väl är född kommer folk inte ens se Dig, än mindre fråga hur Du mår....

Det var också intressant att se hur magen liksom fungerade som någon slags öppningsreplik när många av gästerna var obekanta: Med magen i vädret fanns det liksom alltid något att prata med alla om. På sätt och vis tacksamt, men rätt trist oxå. Vad hade folk pratat med mig om annars? JAG vill inte bara prata graviditet, barn och förlossningar. Men det är som om folk förväntar sig att jag ska vara helt uppslukad av detta, för vi halkade tillbaka till det ämnet trots mina idoga försök att prata om allt annat. Så till slut resignerade jag och levde upp till just den bilden.

/Grodmamman