Vecka 23

Såg med skräckblandad förtjusning första delen av dokumentären ”Livet i Livmodern” på TV4 igårkväll. Vi satt båda stumma av förundran (båda med händerna beskyddande på min mage!). Tänk så mycket som sker där inne från allra första början, allra första dagen. För oss som inte köpt några böcker – eller ens bläddrat i några – var programmet första gången vi faktiskt såg hur Grodan har det där inne. Fantastiskt, ja visst. Men jag blev nästan fysiskt illamående också. Det var så… ja, äckligt, helt enkelt. Det bor någon i min kropp, någon som styr mig på ett omedvetet plan. Någon som mer eller mindre redan ser ut som en människa och som kräver saker redan nu. Hur ska det då bli sen?

Kanske påmindes jag också om att Grodan faktiskt ska ut en dag.... Får lite lätt panik bara jag tänker på det. I helgen vågade jag mig för första gången på att försöka sortera mina förlossningsnojjor med hjälp av boken ”Rädd att föda” (Leni Söderberg, Nicole Silverstolpe). Hoppas att det går. Kan inte heller låta bli att än en gång reflektera över att ett kontrollfreak som jag med förlossningsnojja aldrig sett planerat kejsarsnitt som något alternativ. Jag tror inte att det handlar om bilden av ”en riktig” kvinna eller ”duktig flicka” som minsann ska klara av det eftersom alla andra gjort det. Jag tror snarare att det bottnar i en allmän sjukhus- och sprutskräck hos mig. Tanken på att GÖRA ett hål i min kropp för att ta ut Grodan när det faktiskt finns en öppning redan gör mig fysiskt illamående. Så kontrollfreak eller inte, för mig är förlossning det minst dåliga alternativet.

/Grodmamman

Ps. Vad är det som gör att människor måste berätta sina värsta förlossningshistorier för gravida? Även om de inte är självupplevda och allra helst om man berättar att man är lite orolig? Tror de att den egna rädslan är lättare att bära om man får veta att det finns de som har - och har haft - det värre?