Alla hjärtans dag. Vi firade med hummer och bakelse
– och med att trakassera Grodan.
Numera är varje rörelse i magen en bekräftelse på att allt är som det ska. För Grodpappan är det också ett sätt att få vara delaktig. Häromdagen sa han att han längtar hem varje dag för att titta och känna på magen. Så döm om hans besvikelse när Grodan i flera dagar vägrat röra på sig när han är där – men så fort han ger upp och tar bort sina händer från magen, svarar Grodan med en hel serie rörelser. Grodpappan ilar tillbaka och då är det givetvis stilla igen. Så där har det hållit på. Men idag kom vi på knepet. Om vi trycker hårt och ganska länge på magen, svarar Grodan med en rad rörelser ett par sekunder efter att vi släppt trycket. Så det ägnade vi kvällen åt, skrattandes åt både Grodan och åt oss själva. Kan riktigt se hur Grodan där inne blev förbannad på sina puckade och irriterande föräldrar!
/Grodmamman
Det stämmer så väl, jag längtar verkligen hem. Inte så att jag inte längtade hem till Grodmamman innan vi blev gravida, för det gjorde jag. Men med Grodan som växer, och då självklart magen, så vill jag hem till dem bägge och se vad som hänt och händer. Det är en så otrolig känsla när jag känner Grodans sparkar! Och jag som tidigare tyckt att andra varit lite löjliga när de sagt så. Jag hade fel!!! Det går en chock genom kroppen varje gång jag känner Grodan. Och fatta att Grodan kommer ge igen när han/hon kommer ut...!
/Grodpappan
14 februari 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar