Åter på jobbet

Tillbaka på jobbet efter julledigheten. Höll på att svimma på väg till jobbet och var tvungen att kliva av bussen ett par stationer tidigare än vanligt. Kanske inte så konstigt efter två veckor utan någon som helst tid att passa.

Kände mig större än vanligt, tänkte att ser inte folk det nu... Men förvånansvärt få sa något. Trodde väl att jag vräkt i mig julmat hela helgen. Bland de kollegor som trots allt hört att "man skulle gratulera” har jag upptäckt ett mönster: Alltså, jag har så himla svårt att bemöta dessa gratulationer. Det börjar alltid med ett grattis följt av frågor om när det är dags och slutligen undran om hur jag mår. Däremellan levereras små kommentarer som ”vad roligt” eller ”vad spännande” och en rad leende ojanden med huvudet på sned samtidigt som de ingående studerar en … för vaddå? Kolla om jag verkligen, verkligen tycker att det ska blir roligt eller om jag är riktigt, riktigt glad över mitt ”välsignade tillstånd”? Efter fyra-fem minuter av detta – vilket är en smärre evigheter med tanke på att det är den enda kommunikation som utbyts – börjar jag bli rätt illa till mods. Herregud, det är fortfarande en hel drös med kollegor som ännu inte vet om Grodan – Ska jag tvingas utstå detta i fem månader till?!