Svårt att inte gå i fällan

J var förbi idag, frågade mycket om mig, oss och magen. Hon är en av dem som frågar undrar mest om graviditeten. Själv känner jag att jag är hysteriskt rädd för att bli en sån där som BARA pratar om det och för att jag ska bli en sån som när Grodan kommit ska försöka frälsa världen: ”När ska Ni…”, ”det kommer nog” eller ”du ändrar dig säkert”. Jag är verkligen livrädd för det! Jag har redan gjort det omedvetet en gång. Visserligen i ett skämtsamt sammanhang i lunchrummet och visserligen med en alldeles ny kollega som förmodligen tror att alla gravida kvinnor är likadana. Utan att jag hann hindra det flög ett ”… NÄR Du får barn” över mina läppar. Hua! Omedelbar ångest: Ska jag bli sån?

Men jag inser samtidigt vad det är J frågar. För vi har varit med om samma grej. Att inte vilja ha barn, men när vänner som man inte kunnat föreställa sig med barn, som också uttalat sagt att de troligen inte vill, plötsligt är gravida…. Vad var det som fick mig att ändra mig? Hur började processen? Och jag har inga bra svar. Förutom just det, att det var en process. Vännernas graviditeter, min ålder som tvingade fram ett aktivt beslut – även ett Nej kräver ju en aktiv handling – och Grodpappans självklara tanke på barn någon gång i livet, men även där vänner med barn.

Ibland kan jag känna att jag sviker. Kanske inte mina ideal och principer, men att jag borde stå upp för något. Vad vet jag inte riktigt. Frivillig barnlöshet, kanske. Eller adoption. För ibland känns det som om jag betraktas som adoptionsfientlig för att jag valt att själv producera. Förmodligen bara i mitt huvud, men visst är det väl därför människor genom åren frågat mig om jag själv skulle kunna tänka mig att adoptera. Den yttersta bekräftelsen på att det inte är så illa att vara adopterad, liksom.

/Grodmamman