Att berätta

När och hur ska man berätta att vi ska bli föräldrar?
När kanske är lättare att svara på: eftersom risken för missfall minskar efter v 12 vill de flesta säkert vänta tills dess. Å andra sidan, spelar det någon roll? Jag menar, skulle Grodan välja att lämna oss blir vi ju inte mer ledsna för att nära och kära redan fått veta den stora nyheten.
Men hur ska man berätta? "Vi har något vi skulle vilja berätta...." känns så stort. Och förpliktigande. På något vis ville åtminstone inte vi ha FÖR stort fokus på oss och nyheten.

Nu har vet våra närmaste om att Grodan är i antågande, dvs. föräldrar och syskon samt vänner som känns ibland känns närmare än familj. Kan inte låta bli att reflektera ur olika människor reagerar på en nyhet som denna. Ja, så gott som alla har väl blivit glada, men de liksom visar de på olika sätt. Ett par vrålade rakt ut av glädje, någon t.om. grät och de flesta frågade omedelbart hur vi mådde, hur det kändes. Roligt. Men några sa inte ett pip, inte ens ett grattis. För dem var det istället viktigare att berätta om hur DE hade känt eller om andra de känner också väntar barn. För ytterligare några blev det oxå någon slags personlig prestige i att visa för andra församlade att de fått reda på det tidigare än de andra eller att de minsann varit duktiga och redan gissat sig till nyheten.

Inte så att jag har ett behov av totalt fokus på mig, oss och nyheten. Ett "grattis" och "mår Du bra" är alldeles tillräckligt, men när inte ens det lilla erhålls kan jag inte låta bli att känna det som om de stjäl strålkastarljuset på något sätt. Som om det är viktigare att spela cool än att visa medkänsla. Besvikelsen har stundtals varit rätt stor, även om jag försöker fokusera på alla underbara som visat glädje för vår skull, som på olika sätt visat att de bryr sig om.

/Grodmamman