Vi ska ha barn!

Jag hör till den kategorin som inte söker läkarhjälp i onödan - eller alls, förresten. Det mesta går ju över förr eller senare och gör det inte det, tja... Då är det väl någon mening med det oxå.
Den här gången gick jag bara för att jag blev tjatad på och någon annan bokade tiden. Efter en rad tester hittades ingen uppenbar förklaring till mitt tillstånd. En ny omgång tester initierades, inklusive ett graviditetstest!

Att vara gravid har inte funnits i min sinnesvärld, har länge tillhört den skara som valt barnlöshet frivilligt och som - om jag mot förmodan tänkt mig barn - inte velat bära dem själv. Vi pratade om det här redan när vi träffades för mer än sju år sedan, att ingen av oss hade bildandet av familj som livsprojekt. Visst kan saker och ting kan förändras, aldrig kan man inte säga, men som det känns just nu vill jag aldrig ha barn, det var min devis som oxå blev hans. Så förslaget om graviditetstest kom som en blixt från en klar himmel.

Men i samma sekund som läkaren föreslog det insåg jag att jag redan visste. Har varit trött och tung i kroppen länge nu och mina bröst tycks leva sitt eget liv. De ömmar och gör ont bara jag tvålar in mig i duschen, bär Timbuk2-väskan på tvären osv.

Så när läkaren ett par dagar senare redogjorde för alla resultat och liksom i förbifarten sa att graviditetstestet var positivt blev jag glad över att ha haft rätt. Men om jag var glad över att vara gravid var jag långt i från säker på. En del av mig vill oxå konsultera en annan läkare. vaddå? Läkare har väl haft fel förr?! Men ärligt talat handlar det mest om att jag är jag livrädd - för allt! Vill jag? Klarar vi det? Fick oxå en massa konstiga tankar i huvudet: Men jag ska ju åka till Madrid i maj! Och springa tjejmilen i augusti! Det GÅR ju inte att vara gravid!

Men trots alla tvivel, farhågor och rädslor har det aldrig funnits i min tankevärld att vi skulle ta bort det. Det är som det är och säkert någon mening med det oxå. Och det är en trygghet att han är så odelat glad för detta. Skulle jag dessutom välja att ta bort det skulle det bli mitt val, han vill ha det och skulle nog inte kunna förlåta mig en abort. Eller rättare sagt, det skulle han göra, men jag tror inte att vi skulle klara det i det långa loppet.

Självklart är det en process, det är ju inte för inte som det tar nio månader innan han eller hon är här. Än klarar jag inte av att tänka på det som ett barn, än mindre sätta ordet "mamma" i samband med mig själv. Så vi enades om "Grodan" som arbetsnamn: neutralt och lite mindre läskigt.

/Grodmamman