Vill vi veta?

Har gjort det ordinarie ultraljudet idag. Himmel vad Grodan hade växt Åtminstone kändes det så, det kan ju ha berott på förstoringen på skärmen också. Tanken var ju att kolla att alla organ fanns på plats, att Grodan hade alla tio fingrarna och tårna, att båda kamrarna och klaffarna fanns på hjärtat, att överlappen inte hade spalt, att lillhjärnan inte låg i kläm…. Fantastiskt att det går att se allt sådant! Är fortfarande mest förundrad över att jag inte känner något ännu – särskilt som vi såg Grodan i princip ta spjärn med båda benen och sparka uppåt. Men som barnmorskan sa, den har ingen kraft i benen ännu. Dessutom har jag tydligen ovanligt mycket av moderkakan på framdelen av magen. Ett tjockt täcke att sparka igenom, alltså.

Men att man kunde se så mycket gjorde att det var mindre otänkbart att kunna se könet på Grodan än jag kunnat föreställa mig. Vi har ju kommit överens om att vi inte vill veta. Eller. Vi har väl vacklat ett par gånger, mest för att vi är så himla nyfikna till naturen. För egen del vacklade jag framförallt i måndags när en kollega som också väntar berättade att de ska få en tjej. Plötsligt kände jag att jag också ville veta. Hur resonerar man egentligen? Barnmorskan sa att förstagångsföräldrar är något mindre benägna att vilja veta, medan flerbarnsföräldrar oftare frågar. Visst, överraskningsmomentet kontra människans behov (mitt?) att ha kontroll på allt och alla. Men spelar det så stor roll egentligen? Om man får veta vilket kön det är blir ju Grodan mindre opersonligt, det går att handla grejer på rea redan nu och överraskning blir det ju i alla fall. För mig handlar det nog mer om att inte göra sig alltför många och stora föreställningar. Tror att jag skulle ha lättare för det om jag visste vilket kön Grodan har. För egentligen spelar det ju ingen roll, vi blir ju lika glada för vilket det än blir. Så vi valde att titta bort när vinklarna som skulle kunna avslöja något kom i bild.

Fast Grodpappan vill nog gärna ha en kille. Och ska jag erkänna det så vill jag gärna ha en tjej. Det officiella argumentet är att det vore roligt med en tjej i förhållande till små killkusiner i ungefär samma ålder. Å så föds det ju extremt få tjejer nu. Men egentligen handlar det nog om att vi håller oss själva som referens, att det är svårt att föreställa sig hur det är att ha en kille om vi själva är tjejer. Å så skulle jag så gärna vilja döpa Grodan efter mormor. Jag vet, det finns vidskepelse i sånt. Men jag skulle så gärna vilja. Å så finns det ju så himla mycket mer söta barnkläder får småtjejer! Dåliga argument, jag vet. Men det är så jag känner. Och kanske är det därför jag börjat tänka på Grodan som en hon. Rent önsketänkande i kombination med att många nära och kära tror att det är en tjej. Eller för att balansera Grodpappan som alltid kallar Grodan för han. Men det betyder inte att jag blir besviken om det är en grabb, åtminstone hoppas jag det.

Ps. Grodan är nu ca 18 cm, väger 213 gram och följer utvecklingskurvan perfekt. Beräknad leverans den 15 juni. Och nu borde jag ju känna om han/hon ramlar ut, eller hur…?