Nedräkningen har börjat

Nu när Grodans rum så gott som är i ordning inser vi på riktigt att det är dax. När som helst kan vi bli föräldrar. Nu är det inte längre bara något vi säger, snart är det inte bara vi två. Men istället för att rå om varandra ordentligt den här tiden stretar vi på för att hinna med, både fysiskt och psykiskt. Grodpappans många resor (han gör dem nu för att slippa så många som möjligt när Grodan är född), det fullspäckade schemat och mina hormoner gör att vi inte alltid har det så trivsamt som jag skulle önska.

En hel del av det ligger hos mig, det vet jag. Det finns en stress i mig. Som om det är något jag missat eller som att jag liksom inte hänger med. Som om det sker utanför min kontroll. Nu borde jag ju fokusera på förlossningen. Ladda mentalt. Förbereda mig. Men jag kan inte. Det är ju först nu jag insett - och vant mig vid - att vara gravid. Hur ska jag då kunna förbereda mig på att INTE vara det? Och stressen fortsätter: Vi borde öva mer profylax, jag borde yoga oftare. Än har jag varken förlossningsplan eller packad väska. Det måste vara fint och välstädat hemma: Tanken på att komma hem från BB till ett stökigt hem ger mig panik. Och som ytterligare sten på börda måste vi hålla sams, Grodpappan och jag, eftersom förlossningsarbetet kan försvåras annars. Så står det i böcker jag läst.

Är det konstigt att man känner sig stressad och pressad och att man är en lipsill?!

/Grodmamman