Förvånad

Under vår långhelg på landet träffade vi massor av bekanta som - av förklarliga skäl - inte haft en aning om att vi väntar barn. Förvåning, så klart, men oxå känslosamma uttryck för att de verligen är glada för vår skull.

Sån't värmer hjärtetrakten!

I ett fall hade jag också berett mig på mer inlevelse än jag ville ha. Var helt förberedd på att få höra om den egna förlossningen och tusen andra vars födsloarbeten drabbats av komplikationer. Var så inställd på det att jag t.om. i förväg försökt tänka ut tydliga, men ändå vänliga, repliker som sa "tack, men nej tack. Inte vad jag behöver höra just nu". Så döm min förvåning när detta inte behövdes! Nästan lite besviken, märkligt nog.... För visst är det konstigt när förväntade saker inte faller in?

Har i och för sig insett att våra nära och kära sällan beter sig som förväntat, inte minst när det gäller Grodan. För några har det inte en gång under snart nio månader fallit dem in att fråga om allt är okej med Grodan eller hur jag mår. Spelar ingen roll om jag grinar illa av smärta eller flåsig ber om hjälp med än det ena, än det andra. De ser inte. För dem tycks det tråkigt nog viktigare att prata om de egna läkarbesöken, besvären och bestyren. Andra gör inget annat än frågar om min hälsa, om hur Grodpappan mår och vad som skedde vid det senaste MVC-besöket. Behöver jag verkligen ingen hjälp? Det är som om de inte tror mig om jag svarar att jag mår bra, att det fortfarande funkar att arbeta heltid. Så vad är bäst?

Eftersom det är våra närmaste det handlar om - och eftersom jag är som jag är - tror jag ändå att jag föredrar det senare. Då kan jag åtminstone själv sätta ned foten genom att byta ämne. Det är ju svårare om frågan eller ämnet inte ens kommer på tal...

/Grodmamman