MVC-besök igen

I onsdags besökte vi MVC igen. Grodpappan hann precis i tid från sin jobbresa. Skönt att ha honom med, särskilt som besöket väckte en massa tankar.

Med Grodan tycks allt vara bra. Hjärtfrekvensen var 140 (vilket alltså skulle vara en typisk tjej), men från att ha legat med huvudet ner har den nu vänt på sig och ligger på tvären! Inte för att det var någon överraskning precis, har länge förstått att den här lilla varelsen är sin egen. Inget tyder på att Grodan kommer vilja göra som vi vill. Barnmorskan kände och klämde länge och väl utan att hitta huvudet, inte helt utan frustration ska tilläggas. Det såg bra ut för min del oxå. Sockervärde 4,5 och blodtryck på 130/85. Och tydligen är det foglossningar, det jag känner smärta till ibland i blygdbenet när jag gått för fort den senaste veckan. Så nu vet jag hur det känns.

Men fortfarande har jag svårt att sova, trots att jag är lika trött som tidigare. Allt snurrar i skallen: jobb, förlossning, föräldraskap, men oxå absurda drömmar om kändisar, aliens (samma sak?) och att jag letar efter min bebis som jag glömt i någon affär.

De sista är rätt vanliga bland förstagångsmammor, har jag förstått. Men tydligen än vanligare bland adopterade förstagångsföderskor. Massa gamla tankar om anknytning, de egna erfarenheterna och föräldraskap bearbetas, både medvetet och omedvetet. Själv har jag inte ens reflekterat över att det är det som kanske rör sig i min skalle om nätterna. Så klart tänkte jag i de banorna när vi först blev gravida. Ja, egentligen hela livet när jag funderat över barn eller inte så har jag tänkt att en graviditet kommer dra upp en massa gammalt skit till ytan. Men så har det inte blivit, åtminstone inte medvetet, och då har jag glömt bort det.

Jag tillhör dem som inte tror att det finns adoptionsspecifika problem, jag tror att alla frågor som adopterade brottas med (tillhörighet, identitet osv) finns hos alla, mer eller mindre. För adopterade är det kanske starkare, tydligare och tidigare, men specifikt är det inte. Samma sak nu. Jag tror att de flesta gravida funderar över relationen till de egna föräldrarna, hur de kände och tänkte osv. Skillnaden är att adopterade liksom inte har någon att fråga. Och det går det ju inte att göra något åt.

Nåja. Liksom spöken och monster inte är farliga i fullt dagsljus, var det nog bra att bara ha lyft frågan. För de senaste nätterna har jag faktiskt sovit riktigt bra.

/Grodmamman